Jag kände av en värk i magen redan på tisdagkvällen den 23:e maj. Jag blev naturligtvis lite orolig men trodde att det var värk av att livmodern och bäckenet utvidgade sig.

Vaknade till ett par gånger på natten av smärta men trodde då det var foglossningen jag kände av (som jag haft från ca vecka 14). På morgonen kände jag fortfarande av en smärta som var mer regelbunden så ringde till barnmorskan i Eslöv ca kl 9. Hon frågade om jag blödde men det gjorde jag inte.

"Är det första barnet?"
Ja, svarade jag.
"Ja, då brukar man ju oroa sig lite extra. Det är helt normalt att känna av förvärkar så det är inget att bry sig om".

Från kl 11 började jag ta tiden. Det gick ca 5-6 min mellan varje smärttopp. Gick på lunch men smärtan höll i sig så efter lunch ringde jag sjukvårdsupplysningen. Samma igen:

"Blöder det?"
Nej, inte när jag var på toa innan lunch.
"Säkert ingen fara men jag kopplar dig till KK i Lund".
KK i Lund: "Ja, det låter ju lite märkligt att det är så regelbundet mellan värkarna. Bäst du kommer hit så vi får titta på dig".

Jag befann mig då på jobb i Helsingborg så ringde Per och sa att jag kör till Lund, han skulle möta mig där. Skulle bara gå på toa innan så jag inte blev kissnödig på vägen. Ett förtvivlat svagt "nej" när jag ser en svag strimma blod i trosan. Ett hjärtskärande högt skrik NEJ! när vattnet går. Den värsta stunden i mitt liv för jag inser redan där att det inte kommer att gå vägen. Det är alldeles för tidigt i graviditeten.

Rusar in till en kollega och säger att hon får skjutsa mig till Helsingborgs sjukhus. Ringer Per och säger att jag tror det är missfall på gång. Vi hinner bara ut till parkeringsplatsen innan det kommer en kraftig värk och jag känner barnets huvud komma fram. Tårarna strömmar ner, mitt lilla barn kommer aldrig att klara sig.

Efter en evighet kommer ambulansen och strax efter ankomsten till BB känner jag barnet röra sig där nere. Förlossningsrummet är fullt av folk och det känns som om de verkligen är beredda att göra allt för vårt barn.
"Hur långt gången är du?"
23 veckor svarar jag, 24 veckor svarar Christina (kollegan som är med mig och väntar barn 2 dagar innan oss).

Aktiviteten fortsätter, de verkar tro att det kan gå. Jag säger igen att det är vecka 23, men de verkar inte lyssna nu. Säger då till förlossningsläkaren som står närmst att det är beräknad förlossning den 20:e september enligt ultraljudet.
"Men då är du ju bara i vecka 22+6.". Det känns som om hela rummet tystnar. Barnläkarteamet tittar upp och pratar med förlossningsläkaren. Jag vet inte vad de säger men det verkar som om alla ger upp.

Värkarna sätter igång igen. "Vid nästa värk så krysta", säger förlossningsläkaren. Jag krystar en gång så är barnet ute.

Jag ser inget alls förutom ett rött litet knyte som de skyndsamt flyttar till skötbordet där barnläkarteamet står. Finns knappt tid att tänka. Moderkakan måste ut men sitter stenhårt fast och jag förlorar rätt mycket blod.

Efter ett tag kommer barnläkaren fram till min sida:
"Hon ser fin ut och har svaga hjärtljud".
Hon, en flicka alltså, tänker jag. Glädjen varar ett par sekunder innan han fortsätter: "Hon är alldeles för liten, så vi vidtar inga vidare åtgärder. Hennes hjärta kommer snart att sluta slå."

Min flicka kommer att dö!

De vet inte varför förlossningen startade så tidigt. Svag andning och svaga hjärtljud vid födseln men inom 10 minuter är det 0 på alla värden. Det var inga fysiska fel alls på Ellen vad de kunde se utan det var helt enkelt för tidigt för att hon skulle klara sig. Att förlossningen startade tror de kanske beror på en infektion eller på svag livmoderhals. Prover är tagna men det är inte säkert att vi någonsin får veta.

Vi gav vår dotter namnet Ellen. Efter jag hade opererats för att ta bort moderkakan fick vi ha Ellen hos oss i några timmar. Hon var det vackraste jag någonsin sett. Alla detaljer. De fina små händerna och fingrarna, så smala, liknade mina. Den bestämda munnen som var en kopia av Pers. Vadmuskler, som visade på att hon tränat runt en del genom att sparka i mammas mage. Stora fötter men ack så små naglar på de fina tårna. Kanske hade hon blivit längre än både Per och mig.

Ellen är den största sorgen men också den största glädjen i mitt liv.

Här skiljs våra vägar i livet
men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå

När natten så stilla sig sänker
finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärna som blänker
så stark är min kärlek till dig

Du är för alltid en del av mig
som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus som en hälsning till dig
som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig
så fjärran men ändå så nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig

Text: Lasse Berghagen

My personal 1 wish will be some thing of the historic jerk towards hublot replica uk perhaps along with an additional visual add-on just like a red-colored day steering wheel as well as coordinating rolex replica sale textual content. When it comes to 40-mm Day-Date, Rolex definitely offers created a few contemporary details that may provide this an rolex replica advantage within the over-inflated marketplace associated with luxurious wrist watches. Whilst my personal critique from the rolex replica watches within the 36-mm variance appears, We can't state exactly the same for that Quality 3255 running this particular view. Along with a number of tag heuer replica technicians working collectively, the actual motion isn't just extremely effective, however it's additionally instead dependable, having a 70-hour energy book as well as worldwide replica watches guarantee associated with 5 many years.