Den 24 Maj började som en helt vanlig dag. Maria skulle ha bilen och jag skulle ta tåget till mitt jobb i Malmö. Ett "hejdå - kör försiktigt" och så satt man på tåget på väg till jobbet och läste en bok. Terry Pratchetts Mort, en ganska rolig bok om Döden (hur bisarrt det än kan låta - men det tyckar jag faktiskt fortfarande, även om jag nog inte kommer kunna läsa den på ett tag).

Minns inte så mycket från förmiddagen, men minns att jag satt och programmerade i godan ro när telefonen ringer. Det är Maria som säger att hon fått värkar och ska

- Klarar du att köra, frågar jag.
- Ja, jag ska bara gå på toaletten sedan kör jag, svarar Maria.
- Ok, jag packar ihop - så ses vi på KK i Lund.

Börjar så smått att stänga ner det ena programmet efter det andra.

Efter ett par minuter ringer det igen. Det är Maria igen:
- Vattnet har gått! Jag tror det blir missfall!
- Ok, jag sticker NU!
Jag tar min jacka & väska och flyger ut från kontoret. Tar bussen till Centralen. Mycket folk. En mamma som skäller på sitt barn. Erbjuder en äldre herre min sittplats som han tackar så mycket för.

Tusen tankar som snurrar:
Hur är det med Maria?
Stängde jag ner datorn ordentligt?
Hur är det med barnet?
Bussen svänger, kränger, tokbromsar och tokgasar.
Vad är anställningskriteriet för busschaufförer?

Konstigt hur trivialiteter och djupaste oro far runt i huvudet.

Mitt i allt ringer mobilen:
- Hej jag heter Christina och är jobbarkompis med Maria. Vi är i en ambulans på väg till Helsingborgs Lasarett!
Herregud, ja, jag hör ju sirenerna i mobilen.
- Ok, jag är på väg, kommer dit så snart jag kan.

Hoppas, hoppas, hoppas allt är bra med Maria och barnet...

Framme på Centralen bestämmer jag mig för att om det är mer än 10 minuter till tåget ska gå tar jag en taxi, men tåget står där och väntar, ska åka om ett par minuter. Jag hoppar på och kommer precis med innan det rullar iväg.

Försöker läsa lite i min bok, men kan inte koncentrera mig. Får läsa varje sida fem gånger innan jag vänder blad.

Mobilen ringer, det är Christina igen. De är framme på förlossningskliniken, får numret dit: 10 22 20.

Tåget tyckts stanna vid varenda förbannad mjölkpall längs sin sträckning och tar en timme, den längsta i mitt liv, innan det är framme vid Knutpunkten i Helsingborg.

Framme i Helsingborg, första bästa taxi:
- Vad kostar det till lasarettet?
- 100 kronor pang bom.
- OK!

Hela tiden en massa tankar:
Hoppas, hoppas, hoppas att allt är bra.
Undrar hur han reagerar om jag ber om taxikvitto.
Varför frågade jag om priset? Jag hade ju säkert tagit den om den så kostat 1000:-
Är jag inte framme snart?

In genom lasarettets entré. Shit, var det akuten eller förlossningen? Hon kom ju in med ambulans, fast det har kanske inte med saken att göra. Frågar i informationen efter avdelningen med telefonnr 10 22 20. Ah, förlossningen....

Blir placerad i förlossningsavdelningens väntrum.

En barnmorska, Ann-Charlotte, kommer och berättar...
Vi har fått en liten flicka som inte klarat sig.

Hur är det med Maria?
Maria är på operation för något med moderkakan. Det kommer gå bra, operationen är i sig inte så allvarlig och hon är strax klar.

Vill jag ha något? Kaffe, te? Nej tack, bara vatten. Är det säkert? Jatack, vatten räcker bra. Vill inte bli mer prillig än jag redan känner mig.

Sitter i förlossningsavdelningens väntrum ungefär en timme innan jag blir visad till uppvaket, där Maria sitter och gråter.

Först nu börjar jag förstå vad som verkligen hänt och mitt hjärta vill slitas i bitar...